Gabbras pastoralistsamhälle, som omfattar cirka 141 200 personer och bebor den stora (35 000 kvadratkilometer) halvtorra regionen i norra Kenya, delar en intrikat relation med sin mark, miljö och resurser. De vallar kameler, nötkreatur, får och getter över ett hårt landskap som omfattar lavablock och salttäckta öknar.

Gabbran rör sig över långa sträckor i jakten på vatten och betesmark. De engagerar sig i utarbetade betes- och vattenförvaltningssystem, främjar viktiga sociala ansvarsområden och utövar invecklade system för tidig torka. De använder olika ekologiska nischer för att utgöra ryggraden i sin ekonomi och som en källa till försörjning, sociala kontrakt, andliga uppoffringar och identitet.

Gabbran har djupa ekologiska kunskaper om sitt territorium, vilket hjälper dem att skaffa material till sina bärbara hyddor, örtmedicin, växter för ceremoniella tillfällen, verktyg, vapen och, viktigast av allt, att hållbart hantera resurser och överleva.

Gabbras förmyndarskap av vitala ekosystem är baserat på sedvanliga besittningsrättssystem, lokal praxis, försörjning, kunskap och procedurer. Den bygger på ömsesidig anpassning mellan kultur och miljö. Detta samband mellan naturresurser och försörjning har blivit särskilt erkänt för pastoralism. Det är en viktig ekologisk faktor för tillväxt och överlevnad av ett stort och mångsidigt vilda djur och därmed etableringen av många nationalparker i pastorala områden.

Gabbran anser att deras sätt att leva är förankrat på sedvänjor (aadaa) och lag (seeraa). Dessa två sammanflätade begrepp är nära kopplade till begreppen fred (nagaya), helhet (finna) och kosmisk ordning. Slutligen underbygger de principerna och den gemensamma koden för etisk praxis baserad på tabu, distans och respekt.